Förlossningen

2015-10-17 | 13:21:00 | Kategori: Freya | 0 kommentarer
41 hela veckor vart det det till slut, 7 dagar över tiden vilket jag tycker var fullt tillräkligt! Läste att de sista veckorna som gravid är det som att vänta på någon på flygplatsen, men man vet inte när eller vem det är som kommer. Vilket är helt sant för inte kunde jag föreställa mig att jag hade en liten Freya i magen i 9 månader.
 
Kl 3 på onsdag natt satte det igång. Vaknade, gick på toa men de där jäkla värkarna som kom var 10:e minut ville inte ge med sig. La mig på soffan med ett tänt ljus och tittade på soluppgången istället. Tänkte att det bara var förvärkar, då de var ganska oregelbunda. Vid 6 stallde jag jag mig i duschen för jag tänkte att om det bara är förvärkar så borde de släppa med en varm dusch. Det gjorde dom inte... Elmer var vaken när jag kom ut från duschen. Han var hemma från jobbet eftersom han få en rejäl förkylning. Han gjorde frukost, som jag bara fick i mig 1 macka av medans vi såg en film. Vid 9 tyckte jag attd et började bli ganska jobbigt, så laddade ner en app för att ta tid på värkarna. Visade sig att de kom varannan minut så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in på en gång för en koll.
 
10.20 var vi inne på ett rum och de gjorde en CTG kurva. Visade sig även att jag var öppen 7 cm, så vi fick stanna kvar. Efter nån timme vart det ännu jobbigare och jag bad om lustgas. Vet inte hur mycket det hjälpte, det vart jobbigt efter en stund då jag fortfarande var töppt i näsan plus att min astma inte gillade moståndet som vart när man andades ut. Men kunde använda dom halva värkarna för det mesta.
 
Jag satsade stenhårt på att slappna av mellan värkarna och  vara försvinna, vilket var rätt så coolt, ibland kändes det som om jag fick en liten microsömn, vilket var så skönt. Sen började de krångla med värkstimulerande dropp för att värkarna avtog, att jag skulle kissa och att jag skulle stå en stund för att hon skulle kunna sjunka ner lite.  Inte så poppis från min sida kan tilläggas. Har ingen koll på när jag började krysta eller hur länge jag behövde krysta innan hon kom, men tror ändå det var ett tag. På slutet hjälpte inte värkarna och jag bestämde mig bara för att nu ska hon ut när barnmorskan sa att hon behövde komma ut om 2 krystningar. Och det gjorde hon också.
 
Elmer sa att det var en flicka och jag måste ha haft det mest förvånande uttrycket nånsin, för jag trodde honom inte förens jag fick se det själv. Elmer fick klippa navelsträngen och jisses så lycklig jag var i de ögonblicken. Jag hade tagit mig igenom ett marathon och på någon sätt även vunnit OS-guld kändes det som.
 
Summasumarum: Det är fruktansvärt häftigt att föda barn! Jag hade förväntat mig att det skulle vara mycket värre, inte för att det inte gjorde ont eller var jobbigt, men jag trodde det skulle kännas övermäktigt och en smärta utom kontroll. Men det var hanterbart, man tog en värk åt gången och jag tog mig igenom det. Det är häftigt!
 
Kanske inte det godaste fikat som vissa säger, men jisses så tom på energi jag var. Kom på här nånstans att Elmer inte heller fått äta nått på hela dagen, han var en klippa, stod bredvid mig hela vägen och påminde mig om att slappna av. Min stjärna!
 
Så lycklig och trött! Här är hon kanske 2-3 timmar gammal.
På väg hem, inte ens 24h gammal. Vi stannade över natten, gjorde läkarundersökningen och for hem efter lunch. Vi mådde alla så bra och jag kände att det skulle vara mycket skönare att få lära känna detta nya lilla liv hemma.
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0