Vila på luckan

2009-08-16 | 08:30:17 | Kategori: Lumpen | 0 kommentarer
Det här med att saker sällan går som man tänkt sig är väldigt sant. Till att börja med så kanske ni undrar vad jag gör inne på en dator nu. Jag ska säga att det undrar jag med. Fältvanevecka till på onsdag var ju tanken, men som tidigare sagt, saker går sällan som man tänkt sig.

Rätt och slätt kan man säga att mina knän är trasiga. Hoppat på kryckor sen i onsdags och ätit smärtstilande, knappt gjort något utan mest suttit still och kollat när dom andra sprungit runt och skjutit, satt upp tält, tagit ner tält, grävt skyttevärn. Det är inte vidare kul att känna sig så värdelös, det här är inte rätt ställe att inte kunna hjälpa till för gruppen behöver oftast all hjälp den kan få. När mina knän inte blivit bättre med 3 dagar vila och medicin utan istället blivit sämre så skickade plutonbefälet Fänrik Stolt in mig till logementet igår morse för att vila här tills min läkartid är på måndag.

Det är inte speciellt mycket roligare att vara själv inne på luckan heller, det finns ingen man kan prata med, tror jag pratade med max 2 pers på hela dagen igår, den ena var en annan som hoppade på kryckor och den andra var en kapten som undrade hur det var. Annars sitter man mest inne och försöker göra av med så mycket tid som möjligt. Helst av allt skulle jag vilja vara frisk i knäna så att jag med kan få vara med dom andra, men man får ju sällan som man vill heller.

Tänk er känslan att någon sticker in en kniv i knät på er när ni försöker gå, eller böja på det. Så känns det för mig. Men om inte livet var lite svårt ibland skulle vi inte uppskatta det, så jag tänker att det går över så att jag kan njuta lite igen. Har ingen lust att hoppa på kryckor första helgen hemma. Nej, det skulle förstöra allt.

Tanken som har slagit mig är att tänk om det är något allvarligt? Man har ju inte ont om inte något är fel där och jag har väldigt ont! Tänk om det inte går att fixa, tänk om jag inte får vara kvar? Dom tankarna är inte omöjliga, dom finns där som ett ständigt regnmoln över mig. Det är ett antal personer som redan har fått åka hem från kompaniet för att deras kroppar inte klarat av det. Det gör mig lite rädd....

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0